Ur kundens perspektiv

För ett par veckor sedan blev det ett enormt rabalder i den sociala medievärlden när den för närvarande mest heta applikationen bland kidsen Instagram (som är till 100% ägt av Facebook numera) annonserade att de ändrar sina allmänna villkor.

Enligt Instagram beror ändringen på att Facebook och Instagram vill dela information om sina respektive kundbaser, men även för att bekämpa spam och förbättra sina tjänster. Det de inte säger i klarspråk är att den främsta anledningen är att kunna öppna upp för reklamannonser även på Instagram. (Hur ska de annars tjäna pengar..?). De nya villkoren kunde tolkas som att Instagram från och med nu kommer att äga alla bilder som läggs upp på Instagram och att de därmed skulle kunna göra vad som helst med dem, vilket är nästan vad de menar…

Gjort pudel (nästan)

Nu har Instagram till viss del gjort en pudel och förtydligat att de inte är ute efter att ta ägarskap över användares bilder i alla avseenden, men de vidhåller att de kommer att ha rätt att använda en kunds användarnamn eller liknande samt deras bilder i annonser om de vill! Alltså på samma sätt som Facebook idag i ditt nyhetsflöde slänger in ”Pages you may like” och sedan hittar någon i ditt nätverk som följer det företagets sida och därför bör ju även du göra det, resonerar Facebook. De behöver inte ens tala om att det är en betald annons enligt villkoren. Så om du t ex har varit på en restaurang med dina kompisar, checkat in på Facebook och tagit en bild på kompisarna och lagt ut på Instagram under er trevliga middag så kan restaurangen använda bilden i sin marknadsföring utan ditt aktiva godkännande. Känns sådär, eller hur?

Detta får en att börja fundera på det här med respekt för individer, reklam och sociala medier. Det både Facebook och snart Instagram gör är att använda dig som individ som en ”reklamkanal” gentemot ditt nätverk utan ditt uttryckliga godkännande. Tänk om fysiska butiker skulle göra så! Tänk om butiker där du har ett kundklubbskort skulle börja använda bilder på dig från deras övervakningskameror i brev till andra kunder och säga att ”Cecilia handlar här – gör det du också!”, eller sätta upp bilder på dig i butikens skyltfönster som illustration av en ”trogen kund” utan att du aktivt fick godkänna det! Tänk vilket liv det skulle bli om något företag gjorde det! Men på Facebook blir det knappt en gäspning… Är inte det konstigt?

Företag har ju genom åren också betalat stora pengar för att kändisar ska marknadsföra deras produkter. Men med nuvarande villkorsskrivning kan Facebook helt enkelt snoka upp kändisars sidor, tagga dem som sk ”influencers” i kunddatabasen och sedan lägga ut alla sidor de har ”Gillat” som reklam i kändisens nätverk utan att kändisen får en krona. Återigen, om detta skulle ske i den fysiska världen skulle kändisen har rätt att stämma företaget. Nu blir det nog istället ett sätt att aktivt driva bort kändisar från Facebook/Instagram, vilket är en farlig strategi för dit trendsettarna försvinner följer massmarknaden snart med. Då är Facebook/Instagram snart bara en i raden av MySpace, Lunarstorm, Friendster, etc som bitit i gräset efter att ha varit supercoola i några år innan kidsen tröttnat och dragit vidare till nästa grej. Frågan är hur lång tid det tar? Finns Facebook-imperiet kvar om fem år? Any bets?

Reklamfinansiering som affärsmodell

Personligen skulle jag vilja säga att reklamfinansierade affärsmodeller alltid är lite problematiska för det blurrar till vem kunden egentligen är och att man skiljer  betalningsvilja och konsumtion åt. Är det annonsören eller konsumenten som är kunden, eller båda? Hur ska detta balanseras? Risken med denna affärsmodell är att att konsumenterna blir betraktade som ”datapunkter” eller ”demografier” istället för människor av kött och blod med olika preferenser. Detta blir ett ganska kallt sätt att se på sin kundbas tycker jag, men är till viss del förståeligt baserat på situationen då konsumenterna bara är ett medel för att nå målet – sälja mer annonser! Annonsörerna blir istället personifierade av mänskliga reklamköpare med trevliga marknadsbudgetar och det är lättare att relatera till deras önskemål än en anonym massas via marknadsundersökningar..

Ta reklamfinansierad TV till exempel. Visst blir man rätt trött på reklamavbrotten, men samtidigt är det ju många program man gärna vill se och de är ju då gratis… Man kan ju alltid passa på att gå på toa eller koka kaffe i reklampauserna, men vad tycker annonsörerna om det egentligen? Det är ju inte vad de betalar för!

Kvalitetskanalen HBO har visat att många människor är villiga att själva betala för kvalitet, för att slippa reklam. Även Spotifys affärsmodell bygger till stor del på att konsumenterna ska vilja betala för ett premiumabonnemang för att slippa reklamen. LinkedIn har en gratisvariant och en premiumvariant på sina tjänster. Frågan är om Facebook/Instagram också har den idén för de har insett att reklampengarna inte räcker? I så fall måste de nog skynda sig att införa premiumkonton innan kunderna har dragit vidare till ”the next big thing” som garanterat lurar i faggorna, och då pratar vi om Facebookpå det sätt som vi idag pratar om MySpace, (finns det fortfarande..?)

Inga kunder – inga annonsörer!

Nej, slutsatsen måste vara att ”hajpade” communities kommer alltid att finnas för vi människor är i grunden ganska osäkra flockdjur, men de kommer alltid att växla form över tid. Igår MySpace, idag Facebook/Instagram, imorgon något annat!

Stora kundregister kommer också alltid att locka investerare och reklamköpare, men om dessa kundregister sedan missbrukas av företaget som äger det och anses som lovligt byte för reklamgiriga annonsörer kommer människorna som utgör detta kundregister att utöva sin rätt att sluta vara kunder och då faller en reklamfinansierad affärsidé som ett korthus mycket snabbt! Inga kunder – inga annonsörer! Snipp, snapp, snut och så är sagan slut!