Jag har varit på semester en vecka i Egypten och laddat batterierna för att orka igenom vintern så därför har jag inte skrivit på ett par veckor. Jag har dock inte helt legat på latsidan utan förkovrat mig genom idog läsning, vilket jag tänkte resonera lite om här idag. Jag läste bland annat Barbara Ehrenreichs bok ”Gilla läget – Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande”. Det är en uppfriskande vidräkning av hela branschen inom s k positiv psykologi, coaching och därtill hörande självhjälpsprodukter som böcker, kurser och föreläsningar. Hennes slutsats är att vi i västvärlden har ersatt religionens skuldbeläggande att inte tro tillräckligt på Gud med ett skuldbeläggande att vi inte är tillräckligt positiva i vårt tänkande när saker inte blir som vi vill! och då kan man ju fråga sig vad vi egentligen vunnit om vi ändå hela tiden går omkring och känner att vi är misslyckade av ena eller andra anledningen? Kanske är det inte vi konsumenter som främst blir hjälpta av alla dessa råd, metoder och framgångssagor utan enbart författarna och ”gurusarna” som tjänar pengar på våra behov av svar, och ju sämre vi mår desto mer böcker och föreläsningar behöver vi konsumera? Bara i USA omsätter den här industrin runt 10 miljarder dollar årligen så om man lyckas ”gurufiera” sig finns det definitivt mycket pengar att hämta…
Direkt efter att ha läst ”Gilla läget” läste jag Kay Pollaks bok ”Att välja glädje” vilket för mig därmed blev en intressant frontalkrock mellan först en kärv skeptiker och sedan en fullständigt frälst till samma filosofi. Nu ska man veta att vissa företeelser som Barbara Ehrenreich skriver om är extremt amerikanska och i mycket liten utsträckning har svenska motsvarigheter. Jag tänker främst på ”megakyrkorna” som har predikningar om positivt tänkande med religiösa förtecken i arenor som tar emot upp till 20.000 personor! Beskrivningen av dem får en att tyst fnissa för sig själv åt vilka galna jänkare det finns som verkligen köper konceptet att man enbart behöver tänka vad man vill ha så kommer det att hända eftersom ”tankens vibrationer skapar ren fysisk dragningskraft”, ”Gud vill att du ska bli rik” och andra tokigheter. Så långt går oftast inte svenska ”gurusar” inom området. Där är det ofta någon form av koppling tanke – aktivitetet som förespråkas för att få resultat. Men grundidén är ändå att inget gott händer någon som inte konstant är positiv i sitt sinne.
Nåväl, tillbaka till min mentala krock mellan skeptikern och den troende. Pollaks budskap är att man helt själv kan välja sina egna tankar och känslor och därav sina reaktioner. Han menar också att man inte kan ändra andra utan enbart sig själv. Alltså är det bättre att välja positiva tankar, känslor och reaktioner samt fokusera på sig själv.
Den här tesen är grundläggande i samtliga självhjälpsböcker med lite olika vinklingar och väldigt lite ifrågasatt, men efter att ha läst ”Gilla läget” så känner jag att jag inte lika lätt köper detta resonemang längre. I stort håller jag fortfarande med Pollak; jag tycker att man är sin egen lyckas smed i väldigt stor utsträckning, men att så fullständigt förespråka att ingenting kan påverka en om man inte själv väljer det leder ju till att vi i princip blir…robotar! Ta t ex när man blir kär i någon, har man då bara valt ut den personen i tanken och sedan kommer den där mysiga varma känslan på köpet? Är det så enkelt? Man bara bestämmer sig? Eller om ens partner fullkomligt skiter i att man ber honom/henne att inte gå in i huset med lortiga skor upprepade gånger under flera år är det då fel på min självkänsla för att jag blir förbannad eller är partnern helt enkelt en jädra jubelåsna?! Är det verkligen för mycket begärt att den andra ska ändra på sig då? Eller är det bara att acceptera att den andre har ett behov av att gå in i huset med skitiga skor och istället jobba med att fråga sig varför man blir så irriterad?
Jag tycker det är intressant och viktigt för oss kunder att kritiskt granska den här typen av böcker och själva välja vad som talar till oss, och avfärda resten. Den växande skaran av ”coacher” som etablerar sig på marknaden bör man nog också ha en viss sund skepsis till då det inte behövs mycket utbildning i Sverige idag för att få kalla sig ”coach”. Känner man sig verkligt vilse i livet bör man nog snarare konsultera en utbildad psykolog än att försöka ”självmedicinera” sig med självhjälpsböcker då det i värsta fall kan leda till fördjupad depression eller skuldkänsla för att inte räcka till då man inte orkar se allt så positivit. Man kan ju inte alltid vara glad och positiv, ibland måste man väl kunna lita på att ens omgivning hjälper till när man är nere eller bara behöver hjälp. Vad är det annars för värld vi lever i?
Ur kundens perspektiv 