Jag har aldrig riktigt gillat det där uttrycket att ”ingen är oumbärlig” som används ibland i organisationer när man tycker att någon anser sig vara lite för viktig och ta lite för stor plats. Lite sådär ”janteaktigt” snörper vi på munnen och fäller ironiska kommentarer som ”kyrkogården är full av oumbärliga människor” för att göra en poäng av att världen uppenbarligen har snurrat vidare trots att även viktiga människor genom tiderna måste ha dött.
Frågan är ju vad man lägger in i begreppet ”oumbärlig”? Måste världen stanna eller ett företag gå på näsan senast dagen efter att den ”oumbärliga” människan lämnat bolaget för att den ska få rätt att kalla sig ”oumbärlig”? Eller kan det vara så att det är först i efterhand med perspektiv som man kan se att det var där den dåliga spiralen startade? När X slutade. Hur kommer det t ex att gå för Apple utan Steve Jobs? Var han kanske faktiskt oumbärlig för Apple när allt kommer omkring…? Den frågan kommer inte att gå att svara på förrän om några år. Men det kan mycket väl vara så att det visar sig att han var det.
Anledningen till att jag inte gillar uttrycken ovan är att ju mer jag jobbar med att hjälpa företag att bli kundorienterade desto mer övertygad blir jag om att gränsen mellan framgång och misslyckande kan handla om så lite som tre-fyra personer på rätt plats vid rätt tid. Det behöver faktiskt inte vara större skillnad än så. Och då måste man väl faktiskt kunna säga att de är oumbärliga! Eller..? Ett lysande exempel på att vissa människor måste har varit ganska rejält viktiga för företaget verkar i alla fall klädkedjan JC vara.
I Dagens Industri den 8:e november var det ett reportage om JC och att den nu sålts av den svenska retailkedjan RNB till en kinesisk spelare vid namn Denim Island Group. Priset var tydligen en spottstyver i jämförelse med vad RNB köpte JC för 2006 (2,2 mdr SEK). I artikeln beskrivs hur JC började resan åt fel håll redan vid börsnoteringen i början av 2000-talet. Anställda från den tiden vittnar om hur snabbt fokus styrdes från att bygga trovärdighet och långsiktighet i varumärket till kortsiktiga kvartalsrapporter. Från att ha varit en sammanslutning entreprenörer med bra känsla för ungdomsmode och högt till tak började bolaget sakta men säkert att dräneras på talanger. Talanger som istället gick vidare och startade egna bolag som bland andra Weekday, Cheap Monday, Nudie, Gina Tricot och Monki.
När RNB köpte JC 2006 eskalerade fokus på rationaliseringar tydligen ytterligare. En av de första åtgärderna var t ex att flytta huvudkontoret från Mölnlycke till Stockholm med konsekvens att väldigt få av den gamla besättningen följde med. En källa i artikeln säger om den dåvarande VD:n Cecilia Tufvesson Marlow att ”det första hon gjorde var att radera all tradition, allt kunnande, all historia”. Erik Andersch som var marknadsdirektör mellan 2002 och 2006 säger att styrkan hos JC låg i dynamiken mellan franchisetagarna (butiksägarna) och huvudkontoret. ”Försöker du ersätta det med för mycket Powerpoint och annat är det lätt att man tappar tempo” säger han till DI.
Ja, likväl som att vissa människor är oumbärliga för ett företags framgång kan man också konstatera att ett fåtal enskilda människor kan göra oerhört mycket skada. Jag har tidigare skrivit om vilket kritiskt skede det är när ett företag går ifrån att vara ett entreprenörsägt bolag med ett långsiktigt ägande till att noteras på börsen. Tyvärr verkar JC vara ett typexempel på hur detta kan gå åt skogen när man inte tar hänsyn till själva kärnan i varför ett företag går bra till att börja med – nämligen förmågan att förstå kunderna och tillfredsställa deras behov, såväl i det korta som det långa perspektivet!
Ur kundens perspektiv 