I Dagens Industri fredagen den 27/10 skriver Henrik Westman på ledarsidan ”Snart dags för ännu en dos obefogat bankgnäll” utifrån att storbankerna rapporterat rekordvinster även i tredje kvartalet i år, och att bankerna är tacksamma slagpåsar för populistiska och okunniga politiker som kräver nya bankskatter eller extraskatter på bankernas ”övervinster”. Men är ”bankgnället” verkligen helt obefogat?
”Välkapitaliserade banker är bra för Sverige!”
Jag håller med Henrik Westman om att det är bra för Sverige att ha välkapitaliserade banker och att utformning av någon form av skatt på ”övervinster” inte är görbart, för hur skulle en sådan i praktiken fungera? Vem skulle bestämma vad som är en ”ok” vinst och när skulle en ”övervinstskatt” kicka in? Och ska vi nöja oss med att bara banker ska betala ”övervinstskatt”? Andra företag som täljer guld med kniv då? Nej, mer beskattning av bankerna lär inte leda till något bra varken för staten, bankerna eller bankernas kunder då det enbart skulle innebära mer byråkrati och kostnader i alla led.
Jag tror dock ”att välkapitaliserade banker är bra för Sverige” är ett för akademiskt makroekonomiskt argument för att gå hem i stugorna runt om i landet. I synnerhet när en majoritet av hushållen det senaste året fått rejäla räntehöjningar på sina bolån. Att bankerna då gör rekordvinster sticker nog i ganska många ögon – även hos de som normalt är positiva till marknadsekonomi. Inklusive mina egna. Så måste det vara så?
Varför tjänar bankerna så mycket pengar just nu?
Jag börjar med en kort sammanfattning för varför bankernas vinster just nu är historiskt höga för jag upplever att både politiker och ekonomijournalister tror att alla förstår det men jag är inte så säker. Jag tror också att det finns en annan lösning för hur bankernas ”övervinster” ska gå tillbaka till medborgarna än via statskassan. Men vi kommer till det.
Så först gör vi en enkel överflygning av hur banker tjänar pengar. Det görs huvudsakligen i tre tjänsteområden; Betaltjänster, Spartjänster och Lån.
| Tjänster | Betaltjänster | Spartjänster | Lån |
|---|---|---|---|
| Exempel på produkter | Lönekonton, transaktionskonton, betal- och kreditkort | Högräntekonton, ISK, aktiedepåer och olika former av pensionssparande | Bostadslån, företagslån och privatlån |
| Hur banken tar betalt | För dessa tjänster betalar man huvudsakligen fasta avgifter men man får också – en mycket låg – ränta på de pengar som sitter på transaktionskontona. | För högräntekonton betalar man inga avgifter utan får i stället en hyfsad ränta av banken för att man lånar ut sina pengar till dem under en viss tid. För de andra tjänsterna betalar man avgifter för köp och sälj av värdepapper, fondförvaltningsavgifter samt att banken även kan ta ut en procentuell avgift på det sparade kapitalet (främst för pension). | För lån betalar man ränta till banken på skuldbeloppet. |
Så sammanfattningsvis tjänar banken pengar på diverse avgifter samt nettot mellan intäkterna från utlåningen och kostnaderna för inlåningen plus annan finansiering för utlåning (bostadsobligationer) – det så kallade ”räntenettot”. Räntenettot står för en mycket stor andel av storbankernas totala intäkter.
Enligt SCB ligger enbart ca 20% av all inlåning från hushåll på högräntekonton vilket innebär att nästan 2 100 miljarder SEK ligger på konton med nästan ingen ränta1! Gissningsvis följer även många företags inlåning samma mönster vilket innebär ytterligare ca 1 350 miljarder finns på lågräntekonton2. Enligt Finansinspektionens beräkningar finansierar storbankerna sina bolån till ca 50% med hjälp av sin inlåning3.
Att storbankernas vinster just nu är rekordhöga beror därför på:
- Att kostnaden för inlåningen av alla pengar som sitter på vanliga transaktionskonton är i dagsläget löjligt låg – ca 0,25 – 0,3%.
- Att en större andel av inlåningen i dessa banker sannolikt sitter på just dessa lågräntekonton.
Henrik Westman skriver också i sin artikel att banksektorn inte är ett oligopol, men är det verkligen helt sant givet att det enbart är storbankerna samt en handfull banker till4 som kan tillhandahålla fullständiga betaltjänster – alltså konton där vanliga hushåll och företag kan betala sina räkningar ifrån? Och att de fyra storbankerna står för nästan 75% av all inlåning5?
Så behövs det inte en ny bankskatt ändå?
Så hur skulle storbankernas ”övervinster” kunna minskas och omfördelas till hushåll och företag utan en ny bankskatt då? Jo, jag föreslår att man lagstiftar om att inlåningsräntan aldrig får underskrida 25% av gällande styrränta (så länge styrräntan inte är negativ eller ner till exempelvis 1%), vilket innebär att lägsta möjliga inlåningsränta idag skulle vara 1%. Detta förslag har följande fördelar framför en särskild bankskatt:
- Det kräver inga nya komplicerade skatteregler.
- Det är rättvist och kundvänligt då kunderna faktiskt tillhandahåller en värdefull ”insatsvara” för bankens kärnverksamhet. Varför ska de inte få betalt för det?
- Det kan stärka konkurrensen då det inte finns några hinder att erbjuda bättre inlåningsränta än ”miniminivån”.
- Styrräntan skulle då även styra bankernas finansieringskostnad i viss utsträckning till skillnad från att idag bara styra intäkterna, och följer samtidigt konjunkturläget.
- På samma sätt som det finns lagstiftning mot ockerräntor genom räntetak för utlåning skulle detta fungera som ett ”golv” för inlåningsräntan.
- Det skulle i synnerhet påverka kostnaden för inlåning för storbankerna – inte nischbankerna som inte erbjuder betaltjänster utan enbart högräntekonton.
Rent samhällsekonomiskt skulle förslaget få ungefär följande monetära utfall i nuläget (jämfört med 0,3% inlåningsränta på ”transaktionskonton”):
- Det skulle sänka bankernas samlade vinster med motsvarande ungefär 24 miljarder SEK för 2023. (Som referens har Swedbank, Nordea, SEB och Handelsbanken tillsammans gjort 131 miljarder i vinst t o m tredje kvartalet i år.)
- Det skulle omfördela 17 miljarder SEK från bankerna direkt till hushåll och företag genom ränteutbetalningar.
- Det skulle inbringa 7 nya miljarder SEK till statskassan via vanlig kapitalinkomstskatt.
Bankerna bör också förbättra sin service
Jag vill påpeka att jag inte tycker att detta är ett rättvist förslag främst för att jag förfasar mig över att bankerna gör ”övervinster”. Jag äger själv aktier i flera av storbankerna så jag kommer att få fina utdelningar i vår. Nej, det som stör mig är att de enorma vinsterna är ett resultat av att de utnyttjar sina kunders okunskap eller brist på tid och engagemang för sin privat- eller företagsekonomi. Att man kan köpa aktier och fonder för att den vägen få tillbaka pengar via utdelning känns som ett argument för att gå över ån efter vatten – samt att det återigen enbart är de som är om sig och kring sig med sin ekonomi (som jag) som drar nytta av det.
Att bankernas servicegrad dessutom hela tiden sjunker, att man blir behandlad som en misstänkt penningtvättare eller terroristfinansiär så fort man har ett ärende som faller det minsta utanför ramen och att normalläget är att man ska behöva förhandla med, tjata på och hota sin bank för att få rimliga lånevillkor för sin bostad låter inte som verksamheter som agerar på en marknad med fungerande konkurrens. Och att detta kan fortsätta år efter år gör att jag tycker lite ”bankgnäll” och hot om lagstiftning för att förbättra konkurrensen faktiskt kan vara på sin plats ibland.
- Pressmeddelande SCB, 2023-07-27 ↩︎
- Bank- och finansstatistik dec 2022, Bankföreningen ↩︎
- Bankbarometern mars 2023 ↩︎
- LF Bank, Danske bank, Skandiabanken, Ålandsbanken, Sparbankerna. Sparbankerna räknas som en bank eftersom man enbart kan välja den lokala bank som agerar där man bor. ↩︎
- Bank- och finansstatistik 2022, Bankföreningen ↩︎
Ur kundens perspektiv 